Drottningholmsvägen på Kungsholmen var sista anhalten för mig innan jag flyttade till USA för att studera. Katarina hette den stolta innehavaren av förstahandskontraktet. Om jag inte minns fel kostade lägenheten 2.300 kronor per månad. Jag betalade 3.900.
»Jag vill behålla lägenheten om något skulle gå snett mellan mig och min kille« var Katarinas förklaring till att hon inte sade upp lägenheten. Någon förklaring till att hon tog ut en ockerhyra hade hon dock inte. Eftersom prospektet att få en lägenhet genom bostadsförmedlingen var mindre än att hitta en bensinsnål bil i USA, var det bara att betala och mumla något om att man förstår, serverat med ett dumstrutleende på läpparna.
Jag kom att tänka på ovanstående episod när Herr Bevandrad föreslog följande lösning på fastighets- och bankeländet för någon vecka sedan. Vi var båda inbjudna till en vän jag inte sett på närmare tjugo år för lite mat och samtal i glada vänners lag. Vännen är gift, har två jättefina pojkar och en lägenhet som kostar mer än ett arm och ett ben i månaden. Eftersom både Herr Bevandrad och jag är lite lagom tillrättalagda i våra tankesätt undrade vi naturligtvis varför Herr Gammal Vän och Fru Gammal Väns Maka inte köpt ett hus. Det måste väl vara bättre att betala pengar till sig själv än till en fastighetsägare?
Herr Gammal Vän förklarade att det inte blivit så av olika anledningar och samtalet gled in på fastighetspriser och den rådande ekonomiska krisen. Herr Bevandrad föreslog följande - om jag inte minns det hela tokigt, vilket naturligtvis inte är helt uteslutet nu när man börjar bli för gammal för sitt eget bästa:
– Om staten, dvs. skattebetalarna, ska betala för bankernas oansvariga lånande, borde bankerna ta sitt ansvar och vägra topplåna hus. Tillyttermeravisso borde husköpare vägra betala mer än det egentliga värdet för huset.
Samtalet avstannade tvärt. Den vansinniga tanken ekade i rummet. Hjärnor gick på högvarv. Priset på te i Kina rakade i höjden. Flyttfåglar trodde det var sommar och började flyga söderut mitt i smällkalla vintern. Matadorerna i Madrid sänkte sina röda skynken. Misstroget log jag:
– Du är ju helt snurrig i frontalloben. Vacker tanke, men det skulle aldrig fungera.
Man heter ju inte Herr Jante för intet.– Varför inte, svarade snurrloben? Rosa Parks var bara en person hon med. Rosa Parks nämnde han naturligvis inte, så förmäten är inte den gode Herr Bevandrad. Men, det låter rätt finurligt, så jag låter det vara kvar.
Vi skrattade med upprymd förskräckelse åt Herr Bevandrads idé. Fast innerst inne tänkte vi nog alla som han: Varför inte?
När vi var på hemväg uppmanade jag Herr Bevandrad att skriva om den vansinniga idén på sin blogg. Han svarade att han skulle fundera på det. Idag tyckte jag att han funderat länge nog och tog saken i egna händer. Han har gett mig klartecken att skriva om hans copyrightade idé så jag behöver inte betala royalties.
Smaka på det.
Banker uppträder ansvarsfullt. Husköpare vägrar betala mer än det egentliga värdet.
Fullkomligt underbart vansinnig tanke. Varför inte?
